Sarah's

I Sverige är det förbjudet att skryta om sig själv, och regler är som bekant för de flesta till för att brytas.

Därför tänkte jag berätta att jag är grym på engelska. Iallafall skolengelska. Jag har aldrig i hela mitt liv pluggat till ett prov eller läst en läxa (stundvis inte heller varit på lektionerna), men jag har heller aldrig fått ett lägre betyg än VG i engelska. Språk är rätt lätt att ta in i fröken Paavilainens valnöt till hjärna.

MEN... Så fort jag ska sätta igång att prata engelska med någon som har engelska som modersmål får jag krupp, tunghäfta och lätt panik. Ord jag kunnat sen mellanstadiet försvinner totalt ur mitt vokabulär. Det känns som någon klämmer ihop min hjärnan likt specialkallingarna som klämmer en sumobrottares skrev.

Detta handlar endast och enbart om att jag är rädd för att säga fel. Att säga fel = att göra bort sig i den värld jag lever i, vilket ironiskt nog resulterar i att jag låter som en full fransman med en halvtuggad baugette i mun när jag ska prata engelska.

 

Värst av allt är dessa telefonintervjuer jag ständigt har och hade innan jag fick det otroligt glamourösa (Läs: slavarbetet) jobbet på HP. Igår ringde min fd rekryterare och ville chitchatta lite om en tjänst som dykt på ancestry.com (släktforskarsida på nätet). Jag var beredd på ett helt vanligt samtal och hade övat in massa fancy ord jag skulle använda när hon ringde mig. Men föga visste jag att detta inte bara var ett litet nöjessamtal, utan även en "förintervju". För att hon skulle skicka iväg mitt CV till ancestry skulle jag alltså klara den här intervjun. Jeeeez-huuus! Jag visste ju för bövelen inte ens vad släktforskning heter på engelska (genealogy). Jag hörde de märkligaste meningarna, innehållande de skummaste orden med det vedervärdigaste uttalet lämna min arma mun. Jag försökte stoppa det. Förgäves. Jag var som en maskin. Jag levererade den sämsta engelskan i världhistorien. Typ.

 

Jag väntar nu på att hon ska ringa.

Jag har hopp, dock ingen tro.

 

Adjö!

 

Jag borde inte få ha en mun.